Lina & Livet

Idag var jag på gymmet efter ett alldeles för långt uppehåll pga resor och förkylning. Det blev mitt favoritpass (step intervall) med min favoritinstruktör. En annars så glad och duktig tjej i åldern 30-35. Detta pass blev dock inte riktigt som det brukar. Den annars så glada instruktören såg riktigt tagen ut och började med att berätta att hon hade en tuff tid framöver, att vi inte skulle bli skärrade om hon började gråta. Sedan tog hon ett djupt andetag och berättade att hennes man hade gått bort i söndags. En obehaglig tystnad spred sig över salen. Men instruktören bländade av ett leende och hoppades att hon inte skrämt oss och sen var passet igång, dock med en del tårar från instruktören. Ännu ett bevis på att livet är fruktansvärt orättvist. Så sorgligt. Stackars henne och hennes lilla dotter. Starkt av henne att ändå komma dit och ha sitt pass och dessutom berätta det.

Nästa gång du klagar på nåt. Tänk på att det finns miljontals människor som har det bra mycket värre. Det gör livet lite lättare.