Lina & Livet

Jag var precis med om en rolig grej i Pildammsparken när jag var ute på en liten joggingtur i kvällssolen. Efter min 6 km långa runda tänkte jag precis stanna och varva ner med lite promenerande när jag på håll ser tre killar jag mer än väl känner igen. Istället för att varva ner ökar jag takten men det är för sent, de har upptäckt mig. LIIIINNNNAAAAA skriker de i kör. Jag småspringer lite och vinkar. LIIIIINNNAAAA ropar de igen och de börjar springa. Jag inser att det kanske är på sin plats att stanna och de springer ikapp mig. Det är tre av mina elever i sexan. Tre helt ofarliga invandrarkillar, men som i andras ögon kanske ser ganska tuffa ut i en grupp på tre. För rätt som det är springer en kille i 25-30 årsåldern upp jämsides med oss och stannar till och ber killarna låta mig vara i fred. Killarna tittar förvirrat på varandra och undrar vem han är och då börjar jag skratta. Jag förklarar för 30-åringen att det inte är någon fara utan att dessa killar är mina elever. 30-åringen ler generat och ber killarna och mig om ursäkt och joggar vidare. Jag säger hej då till killarna och skyndar iväg till min cykel och cyklar hem.